Nu stormar jag, eller förlåt, rasar! Min mor är, så klart, det delikata ämnet. Eller, hon är den utlösande faktorn. Nu använde jag även ca 10 kommatecken på tre meningar. I alla fall, hon flummar in genom dörren, suckar fram ett hej och sen börjar det. Hon har varit hemma i max 30 min och redan hunnit klaga på: ALLT! Ingen positiv attityd som gör att det känns kul att hon kommer hem. Potatisen var fel, dillen var fel, jag var fel, pappa var fel, vädret var (är) fel, maträtten som planerats var fel. Men har hon handlat? Har hon ägnat sin tid åt att planera? NEJ!!! Klaga går bra men att försöka göra något, minsta lilla, för att ändra på saker, DET går då RAKT inte!!! Det var fel på mängden mozarell till min födelsedag, det var fel på mina gympaskor när det är stövlarna jag får ont i fötterna av då de är utslitna. GAH!!! You drive me crazy! Jag försökte verkligen men när hon stod och beklagade sig över att hon inte ville laga maten för att den var tråkig då fick jag nog. Sa till henne att hon inte gjort annat än klagat sen hon satte sin fot innanför dörren, (hon klagar fortfarande i köket!) och att om hon försökte vara liiite positiv så kanske, bara kanske, allt skulle vara lite trevligare. Om hon är trevlig kan man bemöta henne trevligt och så. Men nej, det gick inte. Hon blev jättesur på mig och sa "för du är ju alltid glad". Nej, det är jag verkligen inte. Men är det mitt fel att du stressar på jobbet och med teatern? NEJ! Jag städade i fredags, dolade med köket i söndags, lagar mat imorgon och pluggar. Man har rätt att vara trött, stressad och sur, men hon är ju ALLTID grinig när hon kommer hem. Inte mitt fel att hennes liv gick åt helvete.
   Så inkonsekvent. Finns det värre saker än inkonsekvens? Ja, men det är verkligen jätteirriterande. Jag kan också vara inkonsekvent ibland men det finns gränser.

Så nu har jag rasat lite och nu ska jag göra något trevligare. Vet inte vad, men det löser sig alltid.

Puss